Det är svårt att beskriva men jag är säker på att miljoner känner samma sak ibland när det surrar och snurrar och piper (förmodligen i ren och skär inbillning. Eller inte.) i skallen för att man inte kan knöka in mer. På ett eller annat sätt säger den stopp och jag kan inte ungå att bli frustrerad.
Så jävla frustrerad. Jag vill få in det i skallen och jag vill att det ska stanna där.
Framför allt för att slippa bli stressad, slippa att misslyckas, slippa göra om, slippa dras med det i all evighet - aldrig gå vidare.
Inte nog när man timmar senare sitter och blir uppäten inifrån av något som i sin tur redan blivit uppätet. Helvetes fan jävla fucking skit-dag. När man vill skrika rakt ut och skalla sönder huvvudet mot någonting hårt och sedan inse (om man överlever) att det i allafall är bättre att köra huvudet i väggen än att aldrig använda det. Ett sätt att försöka hitta ljuset liksom. Inse att mörkret inte är någonting i sig, bara ett avstånd ifrån ljuset.
No comments:
Post a Comment