Nog kan jag säga att det har varit en bra dag.

Mörkret har för länge sedan lindat in världen i svart och jag sitter uppkurad i soffan och tittar på Copycat singers i TV 3. På varendra fri yta i huset står en mängd adventspynt, avdammade och rengjorda, i väntan på att bli utplacerade, alltid på samma plats som fjolåret. Jag ska pynta lite dag för dag, hade jag tänkt. Oftast brukar jag göra allt på en och samma dag, men då blir det allt jag hinner den dagen. Mat, t.ex, brukar bli något i förbifarten. Pepparkakor till lunch är inte ovanligt.

I morse sprang jag i skogen och fascinerades av dimman då solen lyste igenom. Jag kunde inte ungå att fantisera om skogsrån som skrider fram mellan tallar och snår och älvor som åstadkommer virvlar i dimman när de dansar på sjön. Det. Var. Så. Vackert!

Gaaaaaaaaaaaaaah. Jag skriver och skriver, helt plötsligt har allt raderats. Nu kommer det inte med (orkar förfan inte skriva om). Men det handlade om julen, om en vecka in this very moment, är det 1:a advent. Wiiiiiiie.

Pepparkakorna verkar ropa mitt namn. Bäst att gå.

Om du kunde vara tyst.

Som mest har hon orerat om det rådande höstvädret. Sagt: "usch så förskräckligt vädret är, och jag som hade tänkt att gå hem. Nu blir det väl ingenting av med det." Och: "nu känns det att hösten är här, alla lööööven är borta och det är alltid grått och tråkigt. Det är inte nog med att jag aldrig vet hur jag ska klä mig. Antingen klär jag mig för varmt eller för kallt." (Här skakar hon på huvudet och snörpar ihop läpparna tills de är nästintill obefintliga.) Ja, jo, tänker jag. Det är väl det som hör hösten till. Men för det mesta ler jag och instämmer fast att jag igentligen tycker raka motsatsen.
På senare dagar har hon även tillagt att mörkret gjort sitt djupa intrång.

Givetvis är det inte detta kallprat som berör mig, som hugger kallt i magen och får tårar att rulla ihop sig till små tsunamis bakom ögongloberna.
Onej.

Jag har fått lära mig av G att jag inte ska ta åt mig av vad än den där jävla sekreteraren säger. Hon är ju bara en sekreterare. I sammanhanget ter hon sig som en lekman.
"Du är nog den bästa anorexi-patient vi har haft," sa hon efter att ha konstaterat min vikt: "Jahaaaa, femtiofem komma niiiiiooo. Var det bra?" Jag nickar och tänker att det står faktiskt 55,8. Är du totalt jävla blind också?

Jag pressar tillbaka de små tsunamisarna, fast att de var på vippen till att spränga sig ut, upp till ytan, forsandes över kinden som vågen på land. Mina ögon lär ha lyst som röda varningssignaler, men jag tittade mest ner i marken, oförmögen, men mest ovillig till att låta min blick möta hennes.

Jag-är-så-jävla-dålig-jag-är-inte-tillräckligt-sjuk-inte-tillräckligt-smal-inte-tillräckligt-duktig-som-alla-andra-på-att-vara-ätstörd-jag-är-en-sån-som-har-gett-upp-en-sån-som avviker från normen. Som resignerat ber om hjälp, befrielse. Som går upp i vikt alldeles för lätt. Det borde inte gå såhär bra. Det ska inte gå såhär bra, tydligen.

Men visst, visst var vikten bra! Och jag var nöjd tills hon ohämmat spydde ur sig olämpligheter vid ett tillfälle där det är bäst att hålla käft. Och jag tänker: om du ska prata så prata då förihelvete om vädret, för det är det enda du passionerat verkar ägna sina funderingar kring med omsorg.

Vad i?

Det är så underbart att solen får lust att kika fram ibland. Idag och var just en sådan dag. Känslan är lycka, näst intill eufori och jag blickar ut genom hallfönstret och föreställer mig hur solstrålarna glittrar och vidrör allt som känns mörkt och tugnt.
 En stund senare tycker jag mig ana hur det mörka och tunga resignerat verkar avdunsta från jordens yta.

Oftast är jag den som föredrar regn och rusk men under vintern och förvintern har jag inga som helst problem med molnfria dagar! Jag ser hellre att solen skiner så att jag kan ta mig en 3 timmars utflykt till en sjö några kilometer härifrån, dricka varm choklad, äta kanelbulle och blicka ut över sjön som antyder en vag isbeläggning.

Någonstans vid denna sjöillusion blir jag medveten om världen igen och noterar att grannarna troligtvis köper svart arbetskraft. Vad i helvete är det dem ska göra? Vad i..? Ett stort rektangulärt hål gapar stumt från fasaden. Jag blir avbryten i mitt nyfikna iakttagande när en av hantverkarna verkar se mig eftersom han visar finger och ger ifrån sig en oförskämt otäck blick.

Det piper ifrån timern i köket. Bäst att gå.

Jag vet inte vad jag ska ha för titel så det fick bli denna.

Det är fasligt vad dagarna sveper förbi. För ett tag sedan bekom det mig inte, ville helst spola framåt i tiden eller knäppa magiskt med fingrarna och, vad säger man, gå upp i rök. Mitt så kallade liv var ganska plågsamt, gymnasietiden är inget jag gärna håller varmt om hjärtat. Känslan att vara konstant utanför, malplacerad och ensam fast att klassrummet var fullt av odrägliga och relativt drägliga musiker.

( Känslan finns kvar. Det finns ingen i min klass på universitetet som vet vem jag är. Jag håller mig mest för mig själv och försvinner så fort lektionen är slut. Allt för att slippa det sociala, vara artig och trevlig, svara på frågor om mig själv, vad jag gjorde innan och varför jag går kursen.
Nä, fyfan.
Kort sagt lider jag fortfarande. Skolmiljön kväver mig, gömmer vem jag är och får mig att känna mig i jämnhöjd med marken. )

De verkar vara det enda som rör sig dock. Dagarna alltså. Numera är jag rädd för tiden och dess självständiga och självgående jag. Framtiden oroar mig och jag står mest på paus, försöker att fånga dagen och vara lycklig för det jag har, typ. Käkar pepparkakor och fransk kola, plöjer DVD-boxar och läser böcker. Hemma är min borg och ringmuren är så hög så hög.
En dag ska jag klättra över.

Promenerar, andas.

Jag tog en promenad för en stund sen. Det var kyligt, kallare än igår men jag tyckte inte att det gjorde någonting. Kylan kändes skön mot kroppen, liksom svalkande och uppfriskande.

Vad jag tänkte på var att jag minsann glömde att titta mig i spegeln innan jag gick. Jag menar, jag gav mig ut på ärenden, skulle in i affärer och se trevlig ut. Jag skrattade dock åt tanken, tänkte: "Vafan, det är ju inte så att jag bryr mig, direkt." Att inte titta i spegeln är mer en vana än en ovana nuförtiden.

Vad jag mer tänkte på var hur stressen etsade sig fast och omhuldade mig någonstans inuti, mer exakt - någonstans i maggropen. Den kändes kall och grotesk. Inte nog med att den verkade växa sig större för varje steg jag tog den förflyttade sig uppåt, in i lungorna och parkerade sig där, betalade inte ens för sig. Kanske borde jag skicka lapp-lisa på dig.

Ja. Det borde jag.

Det kanske är givet men jag hade en aning svårt att andas. Fick en otrevlig känsla att vilja skrika rakt ut och skalla sönder huvudet mot betongväggen. Åtminstone ville jag göra allt för att släppa ut det som gror där inne, om jag så ska dö på kuppen.

Jag vet att det är tentan som oroar mig. Jag läser och läser men begriper ändå ingenting. Det enda jag antar att jag kan göra är att hissa ner ribban och göra det bästa jag kan. Om inte annat är kylan skön mot kroppen, liksom svalkande och uppfriskande. Kylan berör mig inte. Inte ett dugg.