Jag tog en promenad för en stund sen. Det var kyligt, kallare än igår men jag tyckte inte att det gjorde någonting. Kylan kändes skön mot kroppen, liksom svalkande och uppfriskande.
Vad jag tänkte på var att jag minsann glömde att titta mig i spegeln innan jag gick. Jag menar, jag gav mig ut på ärenden, skulle in i affärer och se trevlig ut. Jag skrattade dock åt tanken, tänkte: "Vafan, det är ju inte så att jag bryr mig, direkt." Att inte titta i spegeln är mer en vana än en ovana nuförtiden.
Vad jag mer tänkte på var hur stressen etsade sig fast och omhuldade mig någonstans inuti, mer exakt - någonstans i maggropen. Den kändes kall och grotesk. Inte nog med att den verkade växa sig större för varje steg jag tog den förflyttade sig uppåt, in i lungorna och parkerade sig där, betalade inte ens för sig. Kanske borde jag skicka lapp-lisa på dig.
Ja. Det borde jag.
Det kanske är givet men jag hade en aning svårt att andas. Fick en otrevlig känsla att vilja skrika rakt ut och skalla sönder huvudet mot betongväggen. Åtminstone ville jag göra allt för att släppa ut det som gror där inne, om jag så ska dö på kuppen.
Jag vet att det är tentan som oroar mig. Jag läser och läser men begriper ändå ingenting. Det enda jag antar att jag kan göra är att hissa ner ribban och göra det bästa jag kan. Om inte annat är kylan skön mot kroppen, liksom svalkande och uppfriskande. Kylan berör mig inte. Inte ett dugg.
No comments:
Post a Comment