Optimism eller nåt.

Det är svårt att beskriva men jag är säker på att miljoner känner samma sak ibland när det surrar och snurrar och piper (förmodligen i ren och skär inbillning. Eller inte.) i skallen för att man inte kan knöka in mer. På ett eller annat sätt säger den stopp och jag kan inte ungå att bli frustrerad.
Så jävla frustrerad. Jag vill få in det i skallen och jag vill att det ska stanna där.
Framför allt för att slippa bli stressad, slippa att misslyckas, slippa göra om, slippa dras med det i all evighet - aldrig gå vidare.

Inte nog när man timmar senare sitter och blir uppäten inifrån av något som i sin tur redan blivit uppätet. Helvetes fan jävla fucking skit-dag. När man vill skrika rakt ut och skalla sönder huvvudet mot någonting hårt och sedan inse (om man överlever) att det i allafall är bättre att köra huvudet i väggen än att aldrig använda det. Ett sätt att försöka hitta ljuset liksom. Inse att mörkret inte är någonting i sig, bara ett avstånd ifrån ljuset.

Mitt senaste girl crush.

Jag har aldrig följt Gossip girl. Jag har på min höjd sett ett avsnitt eller två, tänkt: det här är nog ingenting för mig och bytt kanal. Åh! Vad. Jag. Ångrar. Mig. Inte nog med att jag är totalt förälskad i Michelle Trachtenberg , jag skulle kunna följa serien bara för att hon är med.

Är åldern det enda problemet går problemet över av sig själv.

Och så var man 20.
Precis som förra året och året innan det och året dessförinnan och året innan dessförinnan, (okej, ni fattar) känner jag mig inte ett enda år äldre än senast jag fyllde år.
Dock är födelsedagar roliga för man får världens godaste frukost på sängen: Varm choklad med kanelbulle och världens bästa mogonpresent: Välkommen till familjen.

Så, när jag nu har tittat på filmen, längtar jag till julen. Men först ska jag ta mig igenom denna dag. Jag ska äta lunch på stan, titta i affärer, gå hem, kanske läsa eller titta på film, äta smörgåstårta, titta på Anno 1790.

FREDAG!

Hipphuraaaaaa för det är fredag idag!

Förmiddagen satte ribban väldigt högt. Oj oj oj oj vad roligt, givande och intresssant det var på gruppdiskussionen idag. Vi pratade bl.a. om genusperspektivet under upplysningen och ifrågasatte Astell, Rousseau och Wollstonecrafts texter. Mycket intressant! Läs Idé och lärdomshistoria vettja! Det är det bästa jag gjort. (Nu är jag efterklok igen, jag vet.)

Det sämsta med denna dag att det var den sista (för min del) i Idé och lärdomshistoria. Tänkte att jag kör den andra halvan till våren istället för nu i höst, men efter en sådan rogivande dag som denna vill jag inget hellre än att fortsätta nu nu nu. Jag vill fortsätta att träffa alla underbara människor jag fått äran att lära känna. Jag vill inte avsluta nu. Det vore ju som att köpa en kanelbulle och äta allt förrutom mitten. Det bästa kommer ju NU!!!! Typiskt. Jag får tänka över saken noggrannt. Kanske är lika bra att jag kör på som jag har tänkt; att läsa resten av kursen till våren eller kanske nästa höst, eller nästa vår eller kanske hösten efter denna höst eller hösten därpå?

Nåja. Eftermiddagen har varit myspys med saffranssoppa, Svt-play och Ben&Jerry. Nu är jag sådär lagom seg och hjärnan känns uppochned. Frisk luft? Ja tack!

Godmorgon!

Gillar att det är tisdag! Gillar att ångest-måndag ligger bakom och att det nu är en brant backe nedåt. Nåja, det känns lättare att andas nu när inte måndag ligger och trycker hårt hårt hårt och ställer krav krav krav. Måste göra det och det och det, måste hinna. Gör check-listor och bockar av. Ibland bockar jag inte av. Igår var en sådan inte-bocka-av-dag. Hatar det.

Ska till skolan om några timmar. Föreläsning om maktens mekanismer: samhällskontraktet och vad är upplysning? Med andra ord heldag. Idé och lärdomshisoria är oehört intressant och jag är glad att jag hoppade på kursen, men heldagar får mig att aldrig vilja gå i skolan mer. Usch vad jag hatar dem.
Det var annat i gymnasiet då heldagar var en del av vardagen. Nu är det ett lyxproblem.

Jag är hemma runt 16.00. Då ska jag plugga plugga plugga. För jag måste måste måste. Men det är lugnt, det är tisdag.

Och världen har rätt att få veta hur fantastisk du var.

Jag sitter och äter apelsintryfflar. Ute har solen gått ner och det är nästan ledsamt att en sådan vacker dag som det har varit idag ska ta slut. Morgonen var tyst, så tyst den kan bli i Göteborg och längs kanten på himlen anades en nyans av rosa. Nästan skimrande svepte den förbi för att aldrig ses igen, då ingenting är något annat likt. Allt och alla är, sägs det, unika i sitt slag. Jag är beredd att hålla med. Fullkomligt.
  Har jag tur blir morgondagen lika skimrande rosa, fast att jag är medveten om att den ändå inte blir lika skimrande underbar som ursprunget, men jag inser att jag får nöja mig med det. En avbild av något så fantastiskt går inte att avböja.
Och mormor - du var ännu mer fantastisk än alla soluppgångar som någonsin skådats. Det gör ont i mig att du aldrig finns mer så som du en gång var. Men du finns inom mig och jag håller dig för alltid kvar. Det har varit en ära att få lära känna dig och en ännu större ära att få vara ditt barnbarn.

Jag älskar dig! Snälla spöka för mig,
älskade mormor.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor, där intet mörkret är.

Det fanns en tid då jag inte hade något som helst att göra. Jag gick och drog hemma i fett hår, smutsiga kläder och raggsockor. Uppenbarligen väntade jag på att någon skulle ringa på dörren och erbjuda mig tillfredställande sysselsättningar då jag var alldeles för lat för att ta tag i saken själv.
    Det här med att få saker serverade på silverfat har kommit att bli något av min manér. (Förresten, om det är någon som vill veta hur man skjuter saker inpå framtiden så kontakta mig.)

Sedan, helt otippat, trillar det in ett mail i inkorgen där det står att jag har erhållit en reservplats i ide och lärdomshistoria om jag tackar ja. Givitvis tackade jag ja. Min motivation: 1. Pengar 2. Något att göra 3. Att hejda den sorgsna, demonlika och djupt inbodda eremiten i mig själv ska slå starkare och envisare rötter som tillslut kommer bli så svåra att gräva upp att inte ens bomber och granater kan förinta dem. Träffa folk helt enkelt.

Och vad tycker då den efterkloka Therése? (Infoga här, om ni så vill, en djup suck)
Jag har nog aldrig känt mig mer stressad, kaotisk, förtvivlad, tom, oordnad och hysterisk då jag vid flera tillfällen av ren desperation och hopplöshet har skrikit rakt ut och samtidigt kastat saker vilt omkring mig. Galen? Vem? Jag? Pffffffttt, vilken jävla underdrift.

Det sista jag ska göra är att ångra att jag hoppade på den här kursen. Jag ska fanimig klara det. Och då menar jag inte betygsmässigt. (Dock är det klart att betygen visst har betydelse för mig, jag måste ju klara kursen för att få fortsatt studiemedel.) Inebörden av: "Jag ska fanimig klara det" är att jag inte ska sätta käppar i hjulet för mig, inte ge upp för att julen är på ingång. Ja, faktiskt. Jag ska vara ärlig. Anledningen till all stress, kaos och hysteri är för att julen råkar ligga på den sida av halvåret jag just nu råkar studera i. Jag vill ju vara ledig när julen kommer. Jag vill vakna på morgonen och inte behöva känna ett enormt tryck över bröstet. Gå långa promenader i (förhoppningsvis) snön och ha med sig julfika. Varm choklad, pepparkakor och lussekatter.

Fast, jag borde ju kunna ta långa promenader ändå!? Det är ju omänskligt att sitta dagarna i enda och bara plugga, plugga, plugga.
  Tentan är den 8 december. Jag har många dagar innan julafton att få känna frihet och kravlöshet. Bara göra det jag vill. Det är långt fler dagar än vad man fick i gymnasiet och grundskolan, så vad fan är det jag har skrivit?