Och världen har rätt att få veta hur fantastisk du var.

Jag sitter och äter apelsintryfflar. Ute har solen gått ner och det är nästan ledsamt att en sådan vacker dag som det har varit idag ska ta slut. Morgonen var tyst, så tyst den kan bli i Göteborg och längs kanten på himlen anades en nyans av rosa. Nästan skimrande svepte den förbi för att aldrig ses igen, då ingenting är något annat likt. Allt och alla är, sägs det, unika i sitt slag. Jag är beredd att hålla med. Fullkomligt.
  Har jag tur blir morgondagen lika skimrande rosa, fast att jag är medveten om att den ändå inte blir lika skimrande underbar som ursprunget, men jag inser att jag får nöja mig med det. En avbild av något så fantastiskt går inte att avböja.
Och mormor - du var ännu mer fantastisk än alla soluppgångar som någonsin skådats. Det gör ont i mig att du aldrig finns mer så som du en gång var. Men du finns inom mig och jag håller dig för alltid kvar. Det har varit en ära att få lära känna dig och en ännu större ära att få vara ditt barnbarn.

Jag älskar dig! Snälla spöka för mig,
älskade mormor.