Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor, där intet mörkret är.

Det fanns en tid då jag inte hade något som helst att göra. Jag gick och drog hemma i fett hår, smutsiga kläder och raggsockor. Uppenbarligen väntade jag på att någon skulle ringa på dörren och erbjuda mig tillfredställande sysselsättningar då jag var alldeles för lat för att ta tag i saken själv.
    Det här med att få saker serverade på silverfat har kommit att bli något av min manér. (Förresten, om det är någon som vill veta hur man skjuter saker inpå framtiden så kontakta mig.)

Sedan, helt otippat, trillar det in ett mail i inkorgen där det står att jag har erhållit en reservplats i ide och lärdomshistoria om jag tackar ja. Givitvis tackade jag ja. Min motivation: 1. Pengar 2. Något att göra 3. Att hejda den sorgsna, demonlika och djupt inbodda eremiten i mig själv ska slå starkare och envisare rötter som tillslut kommer bli så svåra att gräva upp att inte ens bomber och granater kan förinta dem. Träffa folk helt enkelt.

Och vad tycker då den efterkloka Therése? (Infoga här, om ni så vill, en djup suck)
Jag har nog aldrig känt mig mer stressad, kaotisk, förtvivlad, tom, oordnad och hysterisk då jag vid flera tillfällen av ren desperation och hopplöshet har skrikit rakt ut och samtidigt kastat saker vilt omkring mig. Galen? Vem? Jag? Pffffffttt, vilken jävla underdrift.

Det sista jag ska göra är att ångra att jag hoppade på den här kursen. Jag ska fanimig klara det. Och då menar jag inte betygsmässigt. (Dock är det klart att betygen visst har betydelse för mig, jag måste ju klara kursen för att få fortsatt studiemedel.) Inebörden av: "Jag ska fanimig klara det" är att jag inte ska sätta käppar i hjulet för mig, inte ge upp för att julen är på ingång. Ja, faktiskt. Jag ska vara ärlig. Anledningen till all stress, kaos och hysteri är för att julen råkar ligga på den sida av halvåret jag just nu råkar studera i. Jag vill ju vara ledig när julen kommer. Jag vill vakna på morgonen och inte behöva känna ett enormt tryck över bröstet. Gå långa promenader i (förhoppningsvis) snön och ha med sig julfika. Varm choklad, pepparkakor och lussekatter.

Fast, jag borde ju kunna ta långa promenader ändå!? Det är ju omänskligt att sitta dagarna i enda och bara plugga, plugga, plugga.
  Tentan är den 8 december. Jag har många dagar innan julafton att få känna frihet och kravlöshet. Bara göra det jag vill. Det är långt fler dagar än vad man fick i gymnasiet och grundskolan, så vad fan är det jag har skrivit?