Det är fasligt vad dagarna sveper förbi. För ett tag sedan bekom det mig inte, ville helst spola framåt i tiden eller knäppa magiskt med fingrarna och, vad säger man, gå upp i rök. Mitt så kallade liv var ganska plågsamt, gymnasietiden är inget jag gärna håller varmt om hjärtat. Känslan att vara konstant utanför, malplacerad och ensam fast att klassrummet var fullt av odrägliga och relativt drägliga musiker.
( Känslan finns kvar. Det finns ingen i min klass på universitetet som vet vem jag är. Jag håller mig mest för mig själv och försvinner så fort lektionen är slut. Allt för att slippa det sociala, vara artig och trevlig, svara på frågor om mig själv, vad jag gjorde innan och varför jag går kursen.
Nä, fyfan.
Kort sagt lider jag fortfarande. Skolmiljön kväver mig, gömmer vem jag är och får mig att känna mig i jämnhöjd med marken. )
De verkar vara det enda som rör sig dock. Dagarna alltså. Numera är jag rädd för tiden och dess självständiga och självgående jag. Framtiden oroar mig och jag står mest på paus, försöker att fånga dagen och vara lycklig för det jag har, typ. Käkar pepparkakor och fransk kola, plöjer DVD-boxar och läser böcker. Hemma är min borg och ringmuren är så hög så hög.
En dag ska jag klättra över.
No comments:
Post a Comment