Om du kunde vara tyst.

Som mest har hon orerat om det rådande höstvädret. Sagt: "usch så förskräckligt vädret är, och jag som hade tänkt att gå hem. Nu blir det väl ingenting av med det." Och: "nu känns det att hösten är här, alla lööööven är borta och det är alltid grått och tråkigt. Det är inte nog med att jag aldrig vet hur jag ska klä mig. Antingen klär jag mig för varmt eller för kallt." (Här skakar hon på huvudet och snörpar ihop läpparna tills de är nästintill obefintliga.) Ja, jo, tänker jag. Det är väl det som hör hösten till. Men för det mesta ler jag och instämmer fast att jag igentligen tycker raka motsatsen.
På senare dagar har hon även tillagt att mörkret gjort sitt djupa intrång.

Givetvis är det inte detta kallprat som berör mig, som hugger kallt i magen och får tårar att rulla ihop sig till små tsunamis bakom ögongloberna.
Onej.

Jag har fått lära mig av G att jag inte ska ta åt mig av vad än den där jävla sekreteraren säger. Hon är ju bara en sekreterare. I sammanhanget ter hon sig som en lekman.
"Du är nog den bästa anorexi-patient vi har haft," sa hon efter att ha konstaterat min vikt: "Jahaaaa, femtiofem komma niiiiiooo. Var det bra?" Jag nickar och tänker att det står faktiskt 55,8. Är du totalt jävla blind också?

Jag pressar tillbaka de små tsunamisarna, fast att de var på vippen till att spränga sig ut, upp till ytan, forsandes över kinden som vågen på land. Mina ögon lär ha lyst som röda varningssignaler, men jag tittade mest ner i marken, oförmögen, men mest ovillig till att låta min blick möta hennes.

Jag-är-så-jävla-dålig-jag-är-inte-tillräckligt-sjuk-inte-tillräckligt-smal-inte-tillräckligt-duktig-som-alla-andra-på-att-vara-ätstörd-jag-är-en-sån-som-har-gett-upp-en-sån-som avviker från normen. Som resignerat ber om hjälp, befrielse. Som går upp i vikt alldeles för lätt. Det borde inte gå såhär bra. Det ska inte gå såhär bra, tydligen.

Men visst, visst var vikten bra! Och jag var nöjd tills hon ohämmat spydde ur sig olämpligheter vid ett tillfälle där det är bäst att hålla käft. Och jag tänker: om du ska prata så prata då förihelvete om vädret, för det är det enda du passionerat verkar ägna sina funderingar kring med omsorg.